Historien bakom Luzenna

Min kärlek till djur har funnits med mig så länge jag kan minnas. Den började inte som en hobby – den var en del av min identitet redan som barn.

Jag föddes i Sverige men växte upp i Spanien, där gatuhundar och hemlösa katter var en självklar del av vardagen. När jag var fem år hittade min pappa en plastpåse med flera övergivna valpar. Några hade inte överlevt, men en liten valp klarade sig. Vi gav honom ett hem och döpte honom till Ñandú. Han blev min första stora kärlek, och mitt band till djur fördjupades för alltid.

Några år senare mötte jag hunden Miki, som jag brukade mata vid en torr flodbädd nära vårt hem. När en stor översvämning drabbade Málaga 1989 sveptes området bort. Jag var bara ett barn och kunde inte ta mig till honom – och jag såg honom aldrig igen. Den maktlösheten lämnade ett spår i mig och väckte en inre drivkraft: att aldrig titta bort när ett djur behöver hjälp.

Jag mötte även människor som hade djur i dåligt skick, och jag gjorde det lilla jag kunde – matade, tvättade ögon, gav närhet. Jag var bara ett barn, men jag hade redan en inre övertygelse: djur förtjänar närvaro, inte likgiltighet.

När jag blev äldre mötte jag fler ögon jag aldrig glömmer – som hunden på den spanska landsbygden, så utmärglad att han knappt kunde stå. Och varje gång sa något inom mig: “När jag kan göra något – då ska jag göra det.”

Åren gick, livet tog mig tillbaka till Sverige, och när jag hade möjlighet började jag engagera mig i internationella gatuhundsräddningar – framför allt i Mexiko. Med hjälp av lokala volontärer, veterinärer och trygg logistik började jag finansiera räddningar på distans. Idag finns det hundar jag ansvarar för ekonomiskt, som inte har gått att adoptera vidare  än så länge – och mitt hjärta har aldrig tvekat.

En av de hundar som haft störst betydelse i mitt liv var Bruno, en golden retriever som följde mig genom Spanien, Tyskland och Sverige. Han var inte bara en hund – han var en själslig följeslagare som berörde alla han mötte. Hans närvaro var så stark att människor utanför min familj kände sig djupt förbundna med honom – en person bar till och med hans ansikte som en tatuering. Bruno påminde mig om att djur inte bara lever med oss – de formar våra liv.

Mina nuvarande hundar, Coco och Kiara, fortsätter att påminna mig om att varje djur är unikt. Coco, med sin extremt känsliga mage och selektiva smak, fick mig att inse hur svårt det kan vara att hitta produkter som verkligen tar hänsyn till djurens individuella behov. Det bekräftade en sanning jag alltid burit: djur behöver mer än produkter – de behöver omtanke, förståelse och respekt.

Och där föddes Luzenna.